Oftast tycker jag att jag är ganska vek. Att jag viker ner mig, inte gör som jag tänkt, inte pallar ta i. Men det är nog i mångt och mycket en villfarelse. Något jag lurar mig själv att tro för att det inte ska göra något om jag nu gör det.
Träningen nu går på halvfart. Jag är inte så inspirerad och det tar emot varje gång jag släpar mig ner i gymmet. Tänker i princip varje gång att "idag skiter jag intervallerna, jag bara joggar lite, jag bara cyklar lite, jag lyfter lite skrot. Ingen press, bara träna lite, sen dusch, sen basta. Bra så".
Sen efter 10 minuters uppvärmning på löpbandet är de tankarna ganska bortblåsta. Då känner jag istället ett behov av att bevisa för mig själv att jag kan, att jag orkar. Då börjar jag förhandla med mig själv.
"Jo, men en intervall kan du väl köra. En är mycket mer än ingen".
Sen när jag kört en, ja då kör jag en till. Osv. Idag var ett typiskt sådant pass. Totalt omotiverad joggade jag upp. Räknade minuterna.
"1, 2, 3. Helvete vad sakta de går. Jag springer i 10 sen gör jag något annat. Aaaaaargh."
Efter 10 minuter så tänkte jag. Jomen en intervall får det väl allt bli. Så körde jag till slut 3x1km på 3.25 fart med 2 minuters vila.
Sen lyfter jag lite skrot av bara farten. Och så badade jag lite i poolen. Bastun struntade jag i, det hanns inte med eftersom resten av passet blev så mycket längre än tänkt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar