På väg till jobbet i morse gjorde jag en Grass. Ni vet, att använda vägbanan istället för befintlig cykelbana. Andreas Grass blev ju rikskändis när han gjorde det för ett tag sedan, hamnade i tingsrätten för tilltaget, och blev bötfälld.
Nu så var det väl inte så illa för min del. Jag gjorde det i mina ögon motiverade valet vid Nybroplan. Det är nämligen så att där finns en cykelbana som är ett ypperligt alternativ om man skall cykla vidare på strandvägen. Men om man som jag skall uppför Sibyllegatan, då hamnar man vid vägs (eller cykelbanas) ände precis där vid båtarna – och så finns det ingen vettig väg vidare. Om man inte betraktar övergångsställe som lämplig väg, men farbror polisen brukar inte gilla att man cyklar där heller.
Så i mitt tycke tarvar denna väglösning lite flexibilitet där cyklister och bilister samsas om vägbanan i några hundra meter. Vi samsas nästan varje morgon utan problem. De flesta fattar cyklisten dilemma och låter mig snällt glida med i bilkön. Idag fick jag dock en taxi i rumpan som tutade och gnällde. Jag pekade och försökte förklara min tänkta färdväg. Han lyssnade inte utan bara vevade ned rutan och skrek ”använd cykelbanan”.
Alla cyklister har varit med om dylika situationer. Det är inte jättekul när vilt främmande människor skriker åt en. Hytter med näven och ser sura ut.
Och då kan man tänka att det är nog inte så kul åt andra hållet heller. Cyklister kan bli skogstokiga för att en bil råkar hamna mitt på cykelbanan när det lite oväntat blev rött och ger föraren fingret och kanske en spottloska på huven. Bilister som i sitt desperata letande efter en p-plats gör en lite småkorkad manöver blir fullkomligt utskällda.
Jag bestämde mig därför för ett tag sedan att jag inte skall läxa upp bilister som gör dumheter i trafiken. Jag försöker förstå att det blir fel ibland. Att det sällan är avsiktligt, precis som mina egna felaktigheter sällan är det. Min inställning håller oftast, även om det kan rinna över även för mig när jag blir rädd. Och vet ni vad? Jag blir mycket mindre arg i trafiken nuförtiden, och det är trevligt. särskilt för mig, men kanske också för mina medtrafikanter; till fots, på två hjul och i bil.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar