Så här ser nästan ut

Så här ser det ut när man nästan kommer på pallen.

http://www.vf.se/Sport/Ovrig-sport/4975/Maj/Vecka-19/Randerna-gar-aldrig-ur.aspx

Det är jag längst till vänster. Brevid Patric som nådde till pallen och kom 3:a.

Vi körde en tisdag på Ekerö

Och oj så fint det var. När solen är på väg ner, där runt 20-tiden, då blir gräset otroligt grönt och himlen otroligt blå.

D passar på att flexa. P ser inte imponerad ut.

Drömmen om Lance

Jag vet ju att det är en dröm men jag rycks ändå med.

Det är en konstig situtation; US-Postal ligger och kör spurtuppdrag för Lance i touren. Men Lance är ju ingen vidare spurtare. Skitsamma, han bär gult.

Jag tar hans rulle. Eller rättare sagt jag tar Hincapies rulle. Det är här jag skall vara när tåget går. Och då kommer jag flyga förbi dem alla och med uppsträckta armar korsa mållinjen.

Jag vet att det är en dröm.

Pulsen går upp, vi svänger tvärt genom trånga franska gator. Det är kravallstaket efter sidorna och massor massor av folk. Snart sista svängen, snart drar det igång. Jag har Hincapies rulle. Hincapies rulle.

Puls: 191.

Ögonen öppnas med ett ryck. Vi åker in i tunneln till Södra Station. Hjärtat rusar. Svettdroppe i pannan letar sig ner mot näsan. Folk tittar konstigt på mig.

Jag visste hela tiden att det var en dröm. Och jag sög på den så länge jag kunde.

Bra igen

Det gick ju bra även ikväll. 2:a på Stockholms finaste GP-bana ute vid fiskartorpet. Sånär räckte andraplatsen till att även ta hem totalsegern i seniorcupen, slutade endast två ynka poäng efter Björn B i Fredrikshof (Grattis Björn - nästa år så...)


Och för första gången kom hela laget till start

Och som vanligt hade vi så satans trevligt

Och såg snygga ut.



Mer finns att läsa på http://www.crescendovelo.se/ - jag måste sova. För i morgon skall jag träna med Valhall och jag har hört att det inte går sakta där direkt...

Mer test

Just nu är jag trött.

Förra veckan var första veckan som jag verkligen kände att jag faktiskt är på väg tillbaka. En härlig känsla och idag fick jag kvitto på att den känslan är korrekt. Jag har varit och gjort ett laktattest hos Hedersmuppen Christian Delfin och FitForFight igen och jag är visst rätt bra. Faktum är att hade jag inte varit så fluffig, så hade jag haft riktigt bra värden. Alltså muskler och hjärta finns där - att det sedan råkar finnas en del icke-värdeadderande vikt kan jag leva med just nu. Jag är faktiskt hyfsat stark och jag som inte ens har tränat! Tänk om jag hade kunnat genomföra det träningsupplägget som jag hade planerat för i vinter? Alltså möjligheterna att drömma är ju fortfarande helt obegränsade, sedan är jag väl inte villig att göra de uppoffringar som krävs för att bli "bra", men det spelar inte någon roll just nu.

Andra trevliga överaskningar var att trots att jag och den högre pulszonen (den svinjobbiga) har levt i skilda världar under en lång tid, så är jag hyfsad där med - Helt otroligt och kanske inte helt rättvist. Jag sparat det bästa till sist - Jag mådde dåligt efter testet, så där dåligt att jag tyckte att det var bäst att krama en blå hink en stund för säkerhets skull. Inte för att jag gjorde mycket mer än att fylla på med lite saliv, men jag var ju inte helt kurant direkt efter testet. Det trodde jag inte att jag hade i mig, det vill säga att pressa mig så hårt på en trainer bara för att få ett bra värde på ett papper. Att jag kan pressa mig hårt utomhus i vissa situationer, det visste jag redan.

Efter testet fick jag en härlig tur hem i makligt tempo ända till jag såg traktorn svänga ut framför mig. Den körde visst inte så snabbt. Efter en liten stund var jag ikapp och belönade mig med att ligga bakom den i uppförsbacken. Fast när nedförsbacken kommer så vill man ju inte bromsa och när jag väl hade passerat traktorn och vinkat till bonden, var jag tvungen att öka avståndet mellan oss hela tiden. Vid det laget var benen mycket möra och jag slog direkt av på tempot när jag kom ut på en annan väg. Glädjen över vad Christian sa om mitt testresultat gav visst lite extra krafter, men sista biten hem fick bli i komforttempo igen.

Alltså nu är det nog läggdags och jag kommer nog att somna snabbt och sova gott.

Söndagsservice - Ett litet inlägg bara för att...

... jag har så sköna vänner. På senaste tiden så har jag månat om att sköta om delar av den nära vänskapskretsen. Det har inte hunnit bli den tid som alla är värda, men nu var det dags för några som jag inte hade träffat på länge. Bra vänner får mig att må bra. Vi har ett skönt utbyte av energi helt enkelt och oj, så fint det låter och harmoni och kärlek till er alla (eller hur?).

Nja, kanske inte riktigt, men det som får mig att spilla över så här sentimentalt är tanken på mina "goa polare" och ni vet vilka ni är. Snälla - ta åt er. Lite restriktioner får ändå styra inlägget och eftersom det här är en blogg om cykling, så tänkte jag beskriva min lyxiga söndag, som gick i cyklingens och vänskapens tecken.

Det hela började när jag och en nära vän som jag inte träffat på länge försökte hitta något passande datum att träffas och det helst innan jag ska ner till Italien.
- Jamen på söndag då, sa jag utan att tro på det.
- Ja, då är jag i Vanstad, men du skulle ju kunna cykla dit, sa vännen.
- Ja, det skulle jag ju faktiskt kunna, sa jag och så var det bestämt.

Vad som sedan hände var att jag fick frågan vad jag ville äta. Jag försökte diskret påpeka att jag får väl äta vad som sätts fram, men eftersom jag numera håller på att gå ner fluffet som jag gick upp under min träningskarantän i vintras, så fick jag snällt tala om vilken mat som är bra för att träna och trimma sig. Det resulterade så småningom i en mycket god och näringsrik middag under söndagen.

Det som fick mig lite extra varm om hjärtat var att jag fick en slags följebilsservice. På lördagen packade jag en ryggsäck med kläder och annat smått och gott som kunde vara bra att ha under söndagen. Den hämtades sedermera under dagen hos mig, för vidare transport till huset i närheten av Vanstad.

Vad gjorde jag själv då? Jo, jag steg upp hyfsat tidigt på söndagen, fick en vansinnigt vacker cykeltur på stilla morgonvägar i ett landskap med knivskarpa skuggor i strålande sol. Väl framme så fick jag en välkommen andra frukost tillsammans med värdfolket, en lång promenad med mycket prat om trams och väsentliga livsfrågor, en andra fikaomgång, uppvärmining av lagom matta lemmar i bastun, mera samtal under matlagning, som följdes av den speciellt framtagna middagen, mer kaffe och sedan ett erbjudande om skjuts hem medan jag förväntansfullt började ruska lite på benen. Dags för hemfärd alltså och återigen blev det en tur som fick mig att sucka lyckligt. Våren är en härlig tid och jag är definitivt inte den enda personen som yrar om vackra, blommande rapsfält. Jag hann se en ljust, cremefärgad hjort på hemvägen, som jag under några förvirrade tiondels sekunder uppfattade som en gigantisk get.

10 minuter efter jag hade kommit innanför dörren anlände ryggsäcken hem till mig.

Förstå varför jag känner mig bortskämd! Förstå varför jag blir glad och mild i ögonvrån när jag tänker på min vänskapskrets. Alltså jag har för mig att jag har sagt det här förut, men livet är bara så vackert ibland.

Om någon inte är på humör för så här "äckligt mycket positivism", så rekommenderar jag er att genast glömma det här inlägget, för att istället läsa ett inlägg på cykelklubben.se och ta tillfället i akt att avreagera er samtidigt.

Fiskartorpet i morgon

Då går sista deltävlingen av ESDUU cupen. Crescendo Velo mönstrar fullt manskap och ställer sju vita springare på startlinjen i seniorklassen. Målsättningen är glasklar - vi kör för seger.

Kom och kolla vetja. Hur du hittar kan du få förklarat här:

http://www.stockholmcf.se/esduu/2008/banor08.htm