Riktigt vårfin

Spana efter det här i veteranklungan.

Funderingar inför marsresan till Italien

Jag får erkänna en del saker.

Vad är det här? En gigantiskt sadelväska. Jo det är sant. Jag som gärna tar med mig hela cykelgarderoben, samtidigt som jag alltid lyckas ha så små fickor på kläderna, har inför Italienresan med tänkbart nyckfullt väder, kapitulerat och skaffat mig en gigantisk sadelväska. Pumpen kommer dessutom att sitta på ramen. Det tar emot lite, men hellre möjlighet att ta med mig mycket på långturer än att behöva frysa. Jag är inte och har aldrig påstått att jag är en stilfascist. Däremot tillåter jag mig att ha åsikter, men det är ju en helt annan sak. Inte behöver man väl leva som man lär?

Vad är det här? Jo, en i sanning gigantisk cykelväska! Denna ska godsaken ligga i under transport till Italien och jag är lite stressad inför att demontera cykeln. Den är ju så bra inställd. Det här är nyttigt för mig, för det räcker inte med att kunna byta kassett och bromsbelägg i min cykelvärld. Det här tvingar mig att lära mig lite mer. På "att lära listan" är att känna mig hemtam när jag demonterar cykeln och att lära känna vilka inställningar jag vill ha tillsammans med färdigheten att linda en styrlinda snabbt och snyggt utan större ansträngning (bland annat).

Vad är det här då? Jo det är den texten som jag ska ha dinglande från hjälmen mitt framför ögonen när jag har fikat. Inte för att jag är katastrofalt dum, så illa är det inte, utan för att jag säkert kommer att vara så glömsk och disträ att jag glömmer ta bort skydden när jag har druckit upp min espresso och det är dags att sätta igång blodomloppet igen. Det kommer inte att förvåna mig det minsta varenda gång jag glömmer att ta av dem. Den här texten passar mig ganska bra annars.

- Coffee shop caps - Espressostopp är viktiga. Det är underbart att cykla och några minuter i solen med utsikt ur ett annat perspektiv över sin cykel (som kommer att befinna sig i Italien - Woho) förgyller turen.

- Use caution when... Jo det är sant, jag har slagit en rejäl vurpa på jobbet i kurvtagningen runt pallstället på jobbet. Jag lättade från marken och luften gick ur mig när jag landade. Det hade inte hänt om jag haft cykeln under mig, för då har jag ju en delikat kurvtagning (mitt inlägg - jag får skriva vad jag vill vare sig det är sant eller inte).

- Remove [...] before attempting to ride... Jo, det kan jag upprepa många gånger och jag förstår varför varje gång jag inte kommer kunna klicka i pedalen.

I elfte timmen

Eller i alla fall i tionde timmen så kom igår första delen av Crescendo Velos klädleverans. Det innebär att jag nu kan ikläda mig klubbens vackra färger vid nästa tisdags GP i Plano Texas. Tidig tävlingspremiär i år!

Så småningom kommer du kunna hitta mer bilder på våra vackra kläder på crescendovelo.se.

Shopping shopping

Säsongen närmar sig och det gäller att bli vårfin.

Idag inhandlades följande

Skor: Sidi Ergo 2 Carbon. Vita med lite gula och röda detaljer. Optimalt hade de ju varit svarta och vita endast, men det är nära nog. Sjukt snygga.

Skoöverdrag: Vita. För att hålla ovan nämnda skor vita (logiskt?)

Sadel: Selle Italia Kit Carbonio SLR. 130 gram. Tänkte köpa en vit, men blev praktisk för en stund.

Klossar: Nya klossar till Keo. Röda med mer "float". Skall se om det kan ha positiv verkan på mina små små smärtor i höger knä.

Störning i upptakten

Kom hem igår och har nu halsont. Är det Sveriges fel?

Bakgrund. Mellanlandade i London och stannade hos en kompis över natten. Han sa: Nu blir du garanterat förkyld. Jag svarade: Nej då, jag är en immunulogisk gigant - förkylningar biter inte på mig.

Det tog 12 timmar efter hemkomst innan första svedan i halsen infann sig. Det slutade med två ibuprofen klockan 04.37 för att överhuvudtaget kunna sova vidare.

Nåja, bättre nu än nästa vecka då jag är i Dallas. Det snöade för övrigt i Dallas igår. Inte ok.

Vårrunda

Vårtecken har det funnits en tid nu, men igår var det dags för en äkta vårrunda på cykeln. Solen sken hela tiden, himlen var klarblå och det var premiär för de mörka glasen.

Blåste gjorde det konstant och sista timmen skulle jag inte har varit ute alls om jag lyssnat på kroppens signaler. Hur skulle jag kunna åka hem när det var en så vacker dag och våren doftar så levande? Nu tänker jag inte specifikt på de gödslade åkrarna. Det var nästan premiär för att svälja årets första insekt och krocka med årets första fjäril. Det blev inget vårskri, men någonstans ställer hela min varelse in sig på att snart är det dags att gömma vinterkläderna i en mörk vrå och låta de bleka lemmarna värmas av solen. Svårt att tro att det regnar idag igen.

Vemodigt avsked

Ibland så sker det. Man förändras, man växer ifrån varandra och trots alla ljuva minnen som man har från den goda tiden tillsammans, så slutar det med att man sårar varandra fast man inte vill.

Jag minns tillbaka. Vi fastnade inte för varandra vid första anblicken, men så fort vi hade bekantat oss lite närmre, så fanns det ingen annan som var intressant. Det var Anders på Cykelcity som presenterade oss för varandra. Jag var på jakt och jag visste vad jag var på jakt efter. Mitt första par riktiga cykelbyxor och de skulle vara sköna, hängslelösa [blablabla...] och de ska vara riktigt, riktigt sköna förtydligade jag avslutningsvis, för säkerhets skull. Anders tog fram ett urval tjejbyxor innan han plockade fram ett par Santini Twist Gel med hängslen. Den modellen fanns inte i dam eller utan hängslen, men det var definitivt en bra cykelbyxa sa Anders. Jag började med att prova dem och ja, sedan var det ju meningslöst att prova de andra, som inte var tillstymmelsevis lika sköna.

Sedan dess har vi hållit ihop i vått och torrt. Inomhus och utomhus. På hemmaplan och på resande fot. Bara vi eller i sällskap med andra. Jag kan inte säga hur många mil som har passerat sedan vi startade vårt förhållande.

Det har funnits andra byxor vid sidan av, men vi har fortfarande hållit ihop. Vi har anpassat oss till varandra och alltid fungerat bra ihop ända till alldeles nyligen. Jag ville inte se tecknen först. Trots att det kan ha sett bra ut på ytan, så fanns inte samspelet där längre och i söndags så blev det tydligt att vi sårar varandra. Vi nöter ner istället för att stödja varandra och det finns inget vi kan göra för att hindra det. Alltså är det dags att släppa taget och vårda de vackra minnena istället.

Mina Santini har tagit ett beslut att ta ett steg vidare i livet och förflytta om vadderingen lite. Jag tror inte på att stå i vägen för någon som vill utvecklas. Själv har jag varken lust eller möjlighet att anpassa mig. Det är rätt beslut att inte åka till Italien tillsammans för det hade garanterat blivit en riktigt dålig erfarenhet, som inget byxfett i världen hade kunnat förhindra.

Inte för att jag är bitter, men jag funderar på att dissekera dem och se hur den där vadderingen har kunnat lägga sig dubbel på det sättet och undersöka lite närmre hur den där gelen är i konsistensen egentligen.