Att snabbt besöka ett Gran Fondo

Vi var några stycken som hade bestämt oss för att åka den vackra panoramavägen mellan Cattolica och Pesaro och när vi arbetat oss uppåt en bit så kom plötsligt en ledarbil och fullt med motorcykelpoliser. Sören vädrade direkt tävling och kom med en del förhoppningar om hårda tävlingscyklister. Vi halade fram våra kameror ur bakfickorna och väntade. Det kom många övervakningsfordon och vi väntade lite till.


Sedan kom de glada motionärerna och ambulans och oberoende mekaniker och fler motorcyklar och fler motionärer. Jag har tänkt tanken förr - Varför har inte vi en cykelkultur som den här i Sverige?


Vi insåg att vi kunde vända och ta en annan väg eller helt enkelt klämma oss in i det där motionsloppet. Ganska snart så hade vi hamnat bakom ledarbilen och där låg vi lätt frustrerade och funderade på vilket som var snyggast - att snällt stanna bakom bilen eller att faktiskt ge sig iväg och inte ligga där i klungan utan nummerlappar. Eftersom vi egentligen inte hade så stor lust att ligga bakom bilen, så trampade vi förbi när tillfälle gavs och oj vad panoramavägen var tom på fordon. Vi hade flertalet motorcyklister framför oss som rensade vägen. Det var väl kanske inte riktigt meningen att vi skulle vara där, men det var ingen som försökte stoppa oss. En helt okay upplevelse även om jag inte har några direkta planer på att genomföra det igen.

Tillbaka från Italien - resans bästa vägval

Här sitter jag med två skarpa ränder på benen och några fler på armarna. Man skulle kanske kunna sluta använda handskar enbart pga estetiska skäl, men det känns rätt bra att ha dem där trots allt. Inte en dag av regn under cyklingen de två veckorna på plats i Misano, även om det regnade dagen jag anlände och sista dagen kryssade vi oss fram på soliga vägar mellan regnmoln. Av jordskalvet märkte jag ingenting och det var först när oroliga sms började trilla in som jag förstod att det kanske var lite allvarligare än jag först insåg.

Ibland är det det dagar med oplanerade turer som bjuder på de bästa överraskningarna. Resans bästa vägval skedde en dag under andra veckan, när jag sliten blivit avhängd ganska kvickt. Jag tror knappt att jag höll mer än en timme innan jag lättad såg ryggarna försvinna bort i fjärran. Det var faktiskt skönt att bli av med dem denna underbara dag i ett underbart landskap. Det var en dag som skulle ägnas åt att njuta av livet och med det bästa av sällskap fortsatte jag med en bra karta i handen och med en nyfikenhet på vägarna. Vi stannade till vid ett vägskäl för att hitta en kort men brant stigning som jag ville visa mitt sällskap, då en italienare stannade och rekommenderade oss att fortsätta. Hans sammanfattning av omgivningen var vackert, kuperat och bilfritt. Vi hittade en underbar slinga där vi passerade Onferno, Gemmano för att sedan fortsätta färden mot Montefiora Conca och den lilla stigningen som jag ville visa. Färden mot Onferno var fantastisk. Själva på en åsrygg och med en väg som fortsatte in i fjärran.


Upp och ner gick färden. Branta, men inte så långa stigningar hela tiden. Upp i en by och sedan tvärt ned i dalen igen för att få beskåda vyer som dessa. Jag vet inte om den slingrande vägen syns så tydligt, men det var härligt att stå inför den så där lagom matt. Trött, men med krafter kvar och med en nyfikenhet på hur det skulle se ut vid nästa topp.



Att få ha sådana dagar. Att efter att ha vikit av från en trafikerad väg, med häpnad se landskapet öppna upp sig. Att inse att bilförarna har ratat dessa vägar som smeker sinnena. Sådana dagar är lyx. Kaffet avnjöts i Montefiora Conca och var kärleksfullt anrättat av en äldre man med darrande händer. Han visste vad han sysslade med.

Italien nästa

Jahaja, då var det mesta packat. Eller cykeln är klar i alla fall, så nu ska bara resten knölas ner någonstans i någon väska. Väderprognosen för Skåne är strålande sol och svaga vindar och så väljer jag att åka ner till regniga Italien. Tyck inte synd om mig, för det är det verkligen inte. Cykeln har fått sin fina Wolfgaffel utbytt mot en 3T och jag har två veckor framför mig i Italien. Vad ska jag säga - Vattentäta strumpor är nedpackade tillsammans med vita cykelskor. En annan är förberedd för vått och torrt. Livet känns bra och snart så återser jag många cyklister som jag trivs väldigt bra med. Halsen gör lite ont i och för sig. Jag kanske skulle ta en glas av Le Dic'otto Lune, den godaste grappa jag någonsin smakat, som bara råkar befinna sig hemma hos mig. För halsen och för att det är gott. Skål! Måste packa klart. Återkommer om två veckor eller så.

Dagens prognos

Vädret i Rimini är för närvarande soligt med temperaturer runt 12 grader. Det hinner bli varmare under de veckor som vädret har på sig att fulländas, sett ur vårhungriga cyklisters perspektiv.

Dessutom märks det att Europas vindbyar har samlats i Skåne just nu, för medan det utlovas 14 m/s i det svenska landets södra delar imorgon, ligger Rimini bättre till med beskedliga 1-2 m/s. Fartvinden lär bli starkare än det som moder natur bjuder stillastående varelser på. Med den förhoppningen antyder jag både att vinden ska hålla sig kring de styrkorna, samt att jag tänker hålla högre fart än styrfart.

Väl mött där. Mindre än tre veckor kvar.