Nä men nu lägger vi ned det här

Vad säger ni, det händer ju ändå ingenting här.

Det senaste året har bloggen, milt uttryckt, legat i träda. Det var först inte tänkt så men i takt med att jag inte uppdaterade försvann också intresset mer och mer. Och vem kan hoppas på att någon läser när hen inte skriver?

Det blev nästan 2000 inlägg och en himla massa page-views. Och så roligt det var med respons från cyklister runtom i landet.

Så tack till er och tack för mig!

Du hittar mig på Facebook och som @jsundewall på instagram och twitter (inte för att jag är så förtjust i twitter men vaffan)

Ciao!

På lördag smäller det

Vi ses väl på Sweden Bike Expo? Annars kan du köpa dig ett exemplar på Bianchi Cafe i Malmö och Stockholm, Cykelcity i Göteborg och Stockholm eller på seforlag.se, adlibris.com eller bokus.com

 

 

Hur tränar jag nuförtiden?

Jo tack, mer regelbundet än på länge känns det som. Har en fin rutin av löpning 3-4 ggr i veckan + lite styrketräning på det. Det är vad jag mäktar med. Och det är nästan uteslutande intervaller varje gång. Någon form av plågoris under varje pass. Det får man ta till när det blir så lite timmar.

På löpbandet i gymmet rullar jag på några favoriter

4x4 min med lång (2 min) vila och hög fart (ca 17 km/h +- 0,5 km/h)
1000+800+600+400+200 i stegrande fart t.ex 16,17,18,19,20 km/h.
10x200 på +20km/h

Sen kör jag lite andra varianter men i stort är det det. Med uppvärmning och nedvarvning blir passen ca 8 kilometer och 35 minuter långa. Alldeles lagom. Lägg till styrka, stretch och ombyte så har du en timme jämnt.

På helgerna försöker jag springa ute och då jagar jag CR på Strava. Som i söndags då jag med en hel sekunds marginal tog CR på Årstavikens Norra sida EW. 2,6 km på 9.10 ger ett snitt på 3.36. Det finns förbättringspotential med en 10 sekunder ganska omgående tror jag och på sikt borde man kunna kapa 20-30 sekunder.

Målet för hösten, för ett sådant måste man ju ha, är att springa en kilometer på under 3 minuter. Det har jag aldrig gjort. Det är inget särskilt styvt mål, men jag har aldrig gjort det och det känns därför viktigt. Vi får se hur det går.

Amen vad säger ni

Ska man ta och kicka liv i det här blogghärket igen?

Det blev en paus i skrivandet och det gjorde väl inte så mycket. Och inte har ni missat så mycket under tiden heller. Men för att ni inte ska missa något mer så lägger jag upp en bild.

Vad är nu då detta? Jo, ni kan markera den 14 november i almanackan för då släpper vi den tredje och sista boken i serien om proffscyklisten Mathieu Talabardon. Bianchi Cafe är platsen och tiden någon gång runt 18 men mer info kommer.

Och missar ni det, kom till cykelmässan vetja. Där står vi i Cyclesports monter hela helgen.

Stil på cykeln

Såja, då var vi ute ur tunneln igen. Sjukdomstunneln. Förhoppningsvis för sista gången på ett tag. Jag är frisk och har kommit igång och tränat.

Nu till något helt annat. För någon vecka sedan blev jag medbjuden på releasen av H&M och Brick Lane Bikes samarbete kring en cykelkollektion. Det var dussintalet plagg som släpptes i samband med fest på H&M Hamngatan.

King Magazines modechef Claes Juhlin var där och kommenterade kollektionen och för de som läst King Magazine så vet ni att Claes och hans polare är "snubbar med koll" vad gäller fashion.

Något de dock inte har koll på är hur man tar kort vid en cykel för att se cool ut.

Fotot lånat från: http://www.kingmagazine.se/bloggar/stilbildande

Här hjälper inte Instagram och smal-filter. Att vid fotografitillfällen grensla en cykel på detta sätt vet ju alla som har "koll" att ja - det gör man bara inte.

Dags att snacka jämställdhet igen.

Ur dagens DN

”Molly har varit bra för Johan”

Val di Fiemme.

Redan när säsongen inleddes talade Johan Olsson varmt om vad familjen betyder för honom. Men också hur mycket Anna Olsson får försaka för att han själv ska lyckas.

– Han kanske har tagit tre nätter på två år, Molly sover inte så jättebra, säger Anna Olsson med ett leende.

Åååååh, men så fint tänker jag först. Och när man ser TV-bilderna på Johan, Anna och Molly så blir det inte mindre puttinuttigt. Och Johan kan man ju över huvud taget inte tycka illa om för han är ju bara så reko så man håller på att trilla av stolen. 

Men sen så ringer också min jämställdhetsklocka. För det här är ju så typiskt. Hur många gånger är det inte precis så att när man skaffar barn så faller allt vad jämställdhetsambitioner heter platt till marken. Det är ingen slump att det finns uttryck som "bakom varje framgångsrik man står en kvinna", för det är ju så uppenbart att Olssons väg till att få hela kakan kräver uppoffringar av någon i hans närhet. I det här fallet Anna som verkar dra ett tungt lass med dottern Molly som inte sover så bra. 

Jag går igång på detta, eftersom igenkänningsfaktorn är hög. Jag har själv en dotter på dryga två år. Hon har också ett namn som slutar på Y. Hon har inte heller sovit något vidare de senaste två åren. 

Till skillnad har jag från paret Olsson har jag och min fru delat lika på såväl föräldraledighet som nattjour. Under tiden min dotter ammade drog min fru ett tungt lass. När jag sen från ca 8 månaders ålder var hemma så var det jag som hade nätterna under veckan när min fru jobbade. I perioder var vi båda slitna, därför var det skönt att veta att vi alltid hjälptes åt. Att vi var ett team gjorde att det kändes lättare.

Nu tänker en del "men vaddå, hon/de kanske har valt det själva och är nöjda med det". Och så kan det säkert vara, även om det finns många sätt att ifrågasätta hur fritt det fria valet är i en värld med en tydligt könsmaktsordning. Det ifrågasättandet tänker jag dock inte göra här, för det finns det så många som gör bättre än mig. 

Det jag ställer mig frågande till är: hur pallar Johan? Hur är man funtad om man bara accepterar att ens fru tar alla nätter för att sköta om ens gemensamma barn? Jag får dåligt samvete om min fru får ta två-tre nätter i rad vilket kan hända i samband med tjänsteresor eller liknande. Jag skulle aldrig kunna hantera en sådan överenskommelse av rena samvetsskäl. Hur kan man känna att det är värt det, när man ser sin bättre hälft sliten efter en tuff natt, att det här gör hon för att jag ska kunna träna?

Jag förstår inte det.

Molly har säkert varit bra för Johan, men Johan är inte bra för jämställdheten. 

En ny form av pendling

Eftersom jag tröttnat på att bli snorad i ansiktet av random cykelpendlare i gräsliga utstyrslar på fula cyklar provade jag idag en ny form av pendling. Alla dessa år så har jag aldrig sprungit till jobbet. Men idag var det alltså dags och jag hade förberett mig minutiöst! Kläder på jobbet dagen innan, matlådan fixad, extra skor, extra allt.

Jag rensade vätskesystemet på sitt innehåll och anammade den som löpryggsäck och 06.47 gav jag mig hemifrån. Raka vägen är för kort, då blir det bara 4,5 kilometer, så jag sprang moturs runt söder för en bra extra rund. Ryggsäcken vägde nog inte mer än max 2 kilo, men det är ändå klart märkbart att springa med extra dödvikt så tempot blev ett lufsande 4.50 tempo som ändå kändes rätt ansträngande (det kan också ha att göra med dålig form...).

9,3 kilometer senare var jag på jobbet. Lägg till det 4,5 kilometer hem så blir det en finfin träningsdag bara på pendling.

Ett litet problem med hemfärden har jag dock. Jag måste nämligen köpa lite vin till matlagningen (ingen Bolognesa som inte har rödtjut i sig nuförtiden) och det måste jag göra på väg hem. Så jag får helt enkelt trava in på bolaget svettig och löpoutfitgrann. När ska de börja sälja vin på ICA?