Cykeltrams

Jag har på senare tid köpt ganska mycket cykeltidningar. En ny bekantskap är den Sydafrikanska utgåvan av Bicycling som jag köpte på flygplatsen i Johannesburg härom dagen. Tidningen ställde följande fråga till ett antal läsare:

"What is the perfect number of bikes to own?"

Bland svaren hittade jag några favoriter:

"As many as I can fit in the dining room"

"Pass. Next question"

"One more than you currently have"

Och slutligen min favorit:

"Huh, Own a bike? I thought my bike owned me!"

Vi ska ju fan dit ju

Satt och tänkte på sommarens resa. Vi har nu sen januari pratat om vår cykelresa till Frankrike i hyrd husbil. Har snart pratat om det så länge att det inte känns som att det kommer att hända. Som att vi bara kommer prata om det men inte komma iväg.

Därför fick jag en välbehövlig nytändning när jag läste i senaste numret av tidningen Kadens där de listade de häftigaste stigningarna i Europa. Col du Galibier, första stoppet på vår resa, tillhör bland det tuffaste - men också det vackraste utav alla.

Jag blev så där barnsligt exalterad som jag kan bli ibland. Så jag sitter och ler för mig själv samtidigt som benen spritter. Så där så jag vill ut och cykla runt kvarteret. Lägga upp kedjan på stora kakan och beta av "stigningen" upp till Sofia Kyrka på rekordtid.

På Youtube finns massor av filmer från Galibier. Nedan följer en från Touren 2005.

Oron kom på skam

I morgon åker jag hem till Sverige igen. Som ni kanske kommer ihåg var jag innan avresan orolig för att inte hinna cykla särskilt mycket. I efter hand kan jag nöjt konstatera att så inte blev fallet.

Gjorde en liten sammanräkning av senaste veckan cykling och får det till 11 timmar. Ingen sanslös mängd förvisso, men med beröm godkänt givet att jag har ett jobb att sköta. Och det är över målsättningen om 10 timmars träning/vecka.

Jag har tjatat på om att muppar finns överallt och jag ber er ha överseende med denna ytterligare reflektion på temat. Idag mötte jag upp med gänget kl 05.45 för en GP-liknande körning i Lusakas ytterkanter. En snubbe vid namn Tom dök upp på sin Colnago Extreme C, en ram i +30.000 kronors-klassen. I Zambia. Ja, jag säger då det.

Tom har ett hektiskt schema. Han verkar träna och tävla jämt och ständigt. Fråga mig inte vad han jobbar med som gör att han har tid och råd - men det har han uppenbarligen. Nyligen var han i Sydafrika och körde kvalificeringslopp för sommarens Paris-Brest-Paris. I helgen bär det av till USA för dito (400- och 600-kilometersloppen). För någon månad sen körde han en Ironman i Sydafrika... och så vidare. Jag som tyckte jag var muppig - men han tar priset så här långt.

Tyvärr missar jag tävlingen som går av stapeln här på söndag. Linjelopp över 150 kilometer. Rick, som var med och cyklade i tisdags, ska köra så klart. Han tycker Zambierna som tävlar är öerhört vältränade, men de klarar inte långa lopp (för de dricker av någon outgrundlig anledning inte något under tävlingarna) och de har ingen känsla för taktik (de spurtar och rycker i tid och otid och kör in lagkamraters utbrytningar). Ricks taktik blir därför att sitta med i tätklungan tills det är 20-30 kilometer kvar för att sen köra på och hoppas att fältet spricker. Oj så synd att jag missar det, hade varit kul att se. Eller kanske till och med vara med?

Next time...

Typiskt cykelrelaterat rörelsemönster

Jag som gärna håller en eller annan hand på styret när jag cyklar, tenderar att ha många bilder på ”energipåfyllningspauser” förevigade i kameran när jag kommer hem. Oavsett om det är snabbstopp och lite längre fikapauser så förekommer det typiska ryggkrafset ofta, en gest som jag för alltid kommer att koppla ihop med cykling. Eftersom jag tycker att den gesten är så charmig så passar jag på att bjuda på en del exempel.

More Cycling in Zambia (VIDEO)

Patience is a virtue in Zambia. It only took me two hours to upload the video.
Enjoy.

Cycling in Zambia Part II – Road

Today it was time to ride with the road racing group. We met at 6 AM (!) and the plan was to do about 3 hours of riding which basically meant going to Chongwe and back on the great east road (leading to Malawi). There were five of us three Americans (Rick, Carl and David), Didier (from the Sunday ride) and myself. All but me and David had proper road bikes. David was worst off as he only had his mountain bike. The Trek I am riding is ok but a bit heavy and regular pedals. This was also going to be tough.

I also knew that Rick is a very strong rider having spent many years in competitive cycling back in the US. It was obvious just from how he looked on the bike that this guy knows what he is doing. I also thought that in his US Postal shirt there is a slight resemblance with the man – Lance Armstrong.

The first hour of riding was at moderate pace, but when Didier and David turned back the speed quickly increased. I felt pretty good at the turn around point though and going back we had a nice tailwind. Unfortunately this meant that speed increased even more and the guys were pushing pretty hard on the ascents. I did my best to keep up, staying behind for most of the time, avoiding the hard work up front as much as possible. After a while I got too cocky and attempted a breakaway but Rick and Carl easily stayed on my tail. After that, speed increased even more and I was starting to suffer, especially going uphill – but I did not crack!

Coming in to Lusaka, the guys were about 50 meters ahead of me but I dug deep and managed a final sprint to overtake them. Perhaps a bit unfair since they had started to wind down, but what the heck. I simply could not resist.

All in all a wonderful ride with an average speed of over 30km/h. Hardly any traffic as soon as we got out of Lusaka. It is quite a nice feeling to have done 100 kilometers of riding before 9 in the morning. We’re riding again on Thursday, but this time we will meet at 5.45 AM…

Videos to come once I get to a faster Internet connection!

Cycling in Zambia Part I – MTB

On Sunday I met up with the French guys for a nice morning MTB ride. It was me, Jean-Marc, Didier, Eric and Jean-Luc. We were supposed to take off at around 8hrs to beat the heat. The plan was to ride for about 2 hours so I had equipped myself accordingly, i.e. I only had one bottle of water and nothing to eat. Big mistake. We ended up riding for 3,5 hours and by the time we got back it was HOT.

The other guys all had really really nice full-suspension super-expensive mountain bikes. I had my borrowed hybrid Trek with full size wheels and no suspension. I knew it was going to be tough, but I had been promised a fairly simple route. They lied. Some of the riding was on decent dirt roads but other parts were through the forest on narrow single tracks. And some of it was just off road, or over corn fields as you can see in the picture.

I have never been much of a mountainbiker but this was something extra. It was so incredibly beautiful to ride through the Zambian bush, and yet Didier told me that this place was nothing compared to other places where they ride. I tried my best to keep up with the fit French crew but downhill I stood no chance. I had to take it easy, both because I was scared and had no suspension but also because I was on a borrowed bike. The guys were friendly enough to wait for me at the bottom of the hills – otherwise I would have been lost.

On the way back, poor Jean-Luc cut his hand on a sharp corn plant. It did not look too bad, although he was bleeding a lot. Luckily we had a doctor in the group who patched him up with a napkin and a plastic bag (see picture).

Five kilometers from town we hit tarmac again and god I was happy for that. My shoulders and hands were really hurting at that time. And after having been at the tail of the peloton for most of the day it was now my chance to pedal hard. I came back to town with a big grin on my face. What a wonderful ride.

Now I have a problem you see. When I come back in October I was planning on bringing my road bike. This has not changed but it would be real nice to ALSO have a mountain bike. Hmm, don’t know how to sort this out. Big problem.