Are we single-minded?

Yesterday we welcomed a beautiful creation into a little group of cyclists. The sheer thought of being judged that way when you are being introduced to so many you have not met before is distressing. They discuss your weight, strength, beauty, finish and overall impression amongst other things. While they are talking about how to handle you to force you into giving your best, they will continue to pat and squeeze you. On top of that they will lift you over and over again before they’ll let their hand glide to your seat and leave it there. Definitely a root cause of stress and fatigue for anyone.

Anyway we were five cyclists and the conversation rarely left the subject of cycling, if ever. I remember that we talked about chocolate at one point, but that was as far away as we went from the cycling theme. This made me think of a couple of advice that I read recently. If you happen to be in a situation with no like-minded people around you, this article about how to talk to non-cyclists might be useful.

Habegär

Inte för att jag ska ha någon. Inte just nu i alla fall, men oh, vad kul det är med cyklar!

Har precis kommit hem från en god middag där vi skålade för skönheten och jag är visst lite upp i varv fortfarande. Hemfärden var härlig. Mörkt, mörkt med de vita strecken på vägen som ledde mig mot Lund. Jag var tvungen att vara alert hela tiden. Mörkret gjorde att det inte gick att slappna av helt. Slät asfalt, inga bilar. Pulszon 4 utan att vara alltför plågad. Avslappnad, fylld av energi efter att ha pratat stundande Italienresa och efter att ha beundrat den fina cykeln. Mums. Jag ska verkligen inte ha någon nu. Verkligen inte, men för det kan jag ju vara nyfiken på hur det skulle vara att prova en i min storlek.

Fler nya karriärer

Jag har gett mig på en ny karriär - nämligen som seriös cykelskribent. Alltså inte för att den här bloggen inte är sjukt seriös, men ändå. Jag kommer nämligen under våren att författa inte mindre än två artiklar i cykeltidningen Kadens. En av dem kommer att handla om cykling i Zambia, den får ni bara inte missa.

Bjuder på ett fräckt foto medans ni väntar.

Photo: Gareth Bentley

Slutcyklat

Har cyklat en del med Rick på sistone, han som varit halvproffs i Frankrike back in the days. Han är kul att cykla med, snackar konstant första timmen och sen kör vi vanligtvis stenhårt så att vi båda håller truten.

Under cykelturerna kan man tro att han lider av Tourettes syndrom för han svär konstant och jag dras med i det hela. Sen skrattar vi gott åt att vi bara måste säga ”Fucking Shit Dick Mouth” efter och före varje mening. Det är pubertalt – men ganska befriande.

I tisdags när vi var ute så kraschade Rick. Ouch. Vi tog varsin sida om en långtradare vid en poliskontroll och han tog fel sida. Snabb väjning och Rick låg i diket. Allt, inklusive han själv, klarade sig dock rätt bra

Idag hade vi vår sista cykeltur tillsammans för denna resa. Vi såg tecknen redan igår på att turen skulle bjuda på missöden när vattenflaskorna betedde sig konstigt. Trots detta gav vi oss iväg. Det slutade med två punkteringar och ett havererat däck.

Däckhistorien var ypperligt konstigt. Det blev liksom en luftbubbla på däcket helt plötsligt. Det visade sig vara luft mellan gummit och själva punkteringsskyddet (kevlar tror jag). Det slutade med att vi var tvungna att punktera bubblan, och därmed öka punkteringsrisken, för att kunna cykla vidare. Däcket höll trots detta i princip hela vägen hem.

Det gjorde dock inte mitt utan jag punkterade 10 kilometer från mål. Strax efter, med bara någon kilometer kvar, så var det Ricks tur.

Nåja, det kunde varit mycket värre. Ett tag såg vi framför oss att försöka lifta hem 5 mil på totalt öde landsväg.

Hem till Sverige på lördag och sen några dagar senare är det off till Texas!

Möbler

Jag har en kompis som köpt en ny soffa till sin nya lägenhet. Nu har soffan suttits in med stil!

Kallt här och bara 5 grader i Rimini!

Imorse rann solstrålarna över skogsdungen utanför min lägenhet. Då måste man visst förbereda sig för att ut och cykla. Mjukast och mest medkännande på vägen idag var jag. För kallt? Jovisst, men oj vad jag lyssnade på min kropp och vi kommunicerade intensivt.

"Nejmen kroppen, är du lite trött och tycker du att det är lite kallt i luftrören igen? Jamen då ser vi genast till att ta det lite lugnare. Sådärja, om vi ändå kör i pulszon 2 kanske vi kan ta en lite längre väg hem - eller hur. Bara någon liten mil till."

Jag lyckades hålla mig på vägarna i två timmar innan jag kände att det var dags att ta närmsta vägen hem och det var ljust nästan hela turen. Bara tacka och ta emot.

För en tid sedan när jag inte var ute och cyklade utan istället kanaliserade mitt deperata cykelintresse via nätet (inte riktigt samma sak) så la jag, för att illustrera mitt tillstånd, in en länk om artistisk cykling. I söndags så publicerade Christer Hedberg, ni vet PBP-Christer, en bild från sin tid som aktiv under en gyllene dansera. Pusselbitarna föll ofrånkomligen på plats. Du har ju tidigare visat intresse för balansakter. DansKingen - Den här länken är till dig. Du kan kombinera dina intressen dans och cykling genom något som det här. Inte riktigt min grej, men visst är det imponerande, fast kanske inte så "hårt", liksom... Inte.

Det är mindre än två veckor kvar till avresa till Italien. Hmmm.. Otroligt att vi är så många. Åtminstone under den första veckan. Ett tips - Titta inte på väderprognosen för Rimini just idag. Har vi någon massör med på resan? Det kanske fortfarande finns tid att ta en intensivkurs om någon skulle vara intresserad och ett tips är att fokusera på benmuskler.

Verkar bli rätt okay väder imorgon med. Nu ska jag kommunicera lite med luftrören och lyssna intensivt på vad de vill förmedla mig angående sitt allmäntillstånd.

Snart är det väl ändå vår?

Om vi börjar med dagen så yrde det något konstigt, vitt, fluffigt i luften idag. Som tur var så fanns det inga tendenser att det vita skulle täcka marken och asfalten.

Annars är det väl gårdagen som jag har i tankarna när jag sitter vid tangentbordet igen. Äntligen en runda värd namnet. 5 timmar i väldigt blåsigt väder och det blåste verkligen mycket. Jag hann med att möta vinden i alla riktningar och fick även en smula regn på mig. Trots det så hade jag ett visst lugn i kroppen för det gick ganska bra med tanke det jag gnällt om på sista tiden, det påtvingade långa träningsuppehållet. Jag kunde ta mig uppför Kläggerödsbacken stångandes mot vinden och faktum är att det var där efter drygt två timmars cyklande som det lossnade. Så fort jag gick in i backen så kände jag att det här var inte kul. Ögonen talade om för mig att det här var inte alls en farlig lutning, men resten av kroppen sa något annat. Så jag svor lite för mig själv, tänkte lite negativa tankar och borrade ner huvudet i vinden och fortsatte att trampa. Men medan jag byggde upp min panik inför den stundande Italienresan med dess berg (obs inte backar utan berg), så gick kroppen in i något slags läge, som om den mindes hur det ska gå till. Med bultande hjärta så var jag helt plötsligt där på toppen och mådde under omständigheterna bra. Jag tänkte till och med att den rackarns backen var kortare än jag trodde att den skulle vara. På något sätt så kändes det som att jag hade rensat kroppen lite, som att den behövde sig en genomkörare. Det fanns inga tendenser till tryck över bröstet eller som att luftvägarna består av ett 50 år gammalt sedimentlager utan det var bara vanligt sunt flåsande.

Gårdagens bästa replik skedde strax efter Veberöd. Det regnade och blåste motvind och jag vände på huvudet och skulle precis säga något om att livet är ganska fint på en cykel ändå. Ola måste ha anat vad som komma skulle, för innan jag hade fått ordning på formuleringen sa han "Nej, det här är fan inte kul!", med eftertryck. Hur han lyckades nosa reda på vad jag skulle säga har jag ingen aning om, men jag blev så förvånad. Asgarv följde.

Jag vet att jag inte log innan och jag tror inte att jag suckade heller. Det brukar vara ett vanligt tecken annars på att jag är inne i lyckligläget och måste säga något om hur fint och vackert det är här i livet, just då, just där jag befinner mig för tillfället, det vill säga cyklandes. Måhända vrider jag på huvudet på något visst sätt. Jag fattar fortfarande inte hur han kunde få till det så klockrent.

Idag fanns egentligen planer för att ut och springa en liten runda, men eftersom jag numera är paniskt rädd för låga temperaturer och att jag dessutom fortfarande är rätt mör efter gårdagen, så får det vara. Det ser ut att bli rätt okay väder imorgon. Det får bli en tur då istället.