Det finns tillfällen då solen bryter fram sekunder efter att det ljudet som skapas när man klickar i pedalen har dött ut mellan husväggarna. Det är de dagar då motvinden smeker ansiktet och man förvånat inser i slutet av rundan att flaggorna visar på motvind i uppförslutet, men benen säger gå. Inte för att man är stark utan för att man är lycklig. Idag var en sådan dag.
Det finns musik som är de vita mittstrecken på svart asafalt mitt i natten och de rullar fram som en filmsekvens man inte kan slita ögonen från. Alla andra synintryck stängs ute, förutom ljuset från fordon som man aldrig möter.
Den musiken fanns i min hörselsnäcka idag när solen sken och värmde mig på vägen hem och den fungerade väl mitt i solljuset. Ett plan blänkte till högt upp på en klarblå himmel och jag hade känslan av att färdas i oändlighet. Ett vägnät bredde ut sig framför mig och alla vägar ledde till mitt mål, fast på annorlunda sätt.
Vilken oehörd lyx. Varm, lugn och lycklig.
Dagens bästa: Lotta i växeln lyfter den trogna men klumpiga vintercykeln och säger: "Djeeeezaz, vad lätt den är!". Eh, jo, ja eller näe... Den är ju inte så lätt. Det finns andra cyklar som är det.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar